Min mor pratade ofta om kvinnors rättigheter och hur viktigt det är med jämställdhet när jag växte upp. Då förstod jag det inte riktigt. Jag var för ung med ett mycket begränsat perspektiv som sträckte sig till pappa som bidrog med hushållsarbetet som jag såg det och därför tyckte jag det var tramsigt att lyssna på.
I dag förstår jag mycket väl vad min mor ville uttrycka. I arbetet med ”Är högkänslighet en kameleont i sjukfrånvaron” fann jag en idéhistorisk publikation som talade om kvinnors känsliga hälsa ur ett historiskt perspektiv och jag blev påmind om av en god vän, vilket jag också tar upp i boken, att så sent som på 1990-talet skrevs SVBK i patientjournalerna, sveda–, värk–, och brännkärring! Kränkande på alla plan. Det blev en tankeställare.
Vid en snabb djupdykning i ämnet kvinnors sjuklighet finner jag att det troligen är tusentals år av indoktrinering om kvinnors funktion och lämplighet som sitter i våra ryggrader, kvinnors och mäns. Behövs ett annat perspektiv på jämställdhetsarbetet?
Det är en av några viktiga frågor jag vill driva framöver. Frågan engagerar mig väldigt mycket liksom vad som sorteras under begreppet psykisk ohälsa vilket hänger ihop med en annan viktig punkt som sjukförsäkringen bortser ifrån nämligen hela människan inte bara det fysiska och för ögat synliga.
Om jag drabbas av något; en dålig arbetsplats, en dålig relation eller blivit utsatt för något hur kan det falla inom definitionen psykisk ohälsa? Det är att ytterligare lägga tyngd på den som drabbats, att något är fel på en. Eller sjukförsäkringen som enbart tar hänsyn till det observerbara exempelvis ett benbrott. Symtombaserade diagnoser som utmattningssyndrom behöver vara observerbara för läkaren och samhället men vem kan se med blotta ögat vad som pågår inom en människa allra helst när det kan vara svårt att sätta ord på något man går igenom.
Till och med på Sokrates och Aristoteles tid förstod man vikten av helheten;
”Precis som du inte borde försöka bota ögon utan huvud,
eller ett huvud utan kropp,
så bör du inte behandla en kropp utan själ”.
Då fanns inte vetenskap vilket det gör i dag, vilket då knyter ann till en annan viktig fråga, hur mycket pengar läggs på forskning och utredningar som inte används när resultatet inte överensstämmer med önskat utfall. Frågorna går i varandra.
Två kan bli ett
All statistik visar att kvinnor i allt högre grad än män blir utmattade och därmed sjukskrivna, de dubbelarbetar mer än vad män gör. De tar hand om det egna hemmet, med karriär och att ta hand om sina föräldrar. Det finns statisk på det. Hur hamnade vi i detta? Min syn på mig själv som kvinna behöver jag kanske börja med. Vad har jag med mig av prägling från uppväxt, skola, samhälle? Tas kvinnorollen för given i det ögonblick en familj planeras av ett par?
Det är viktiga frågor som jag delvis hoppas få svar på nu när jag angriper ämnet som förhoppningsvis blir till en bok längre fram. Nej, inte någon militant feministisk bok som vill ta död på männen och vända på steken det vill säga trycka ner männen i hämnd och placera alla kvinnor överst i hierarkin. Inte alls. Nej mer hur två kan bli ett. Det finns trots allt enbart två genus som borde på något vis matcha och bli till ett utan värdering att den ena tillför mer än den andra till tillvaron.
Vi påstår att det finns en jämlikhet i Sverige och det gör det givetvis men en begränsad sådan. Varför det är så har diskuterats i omgångar, forskning har bedrivits och i slutet av 1980-talet föddes ett nytt begrepp, genusperspektivet.Likväl fortsätter en ojämlikhet och en syn på kvinnor och män som överförs generation efter generation och cirkulerar i allas vår dna på något vis, världen över, oavsett land och religion. Religionen och politik har bidragit stort till att sänka kvinnors roll genom århundranden och över land och rike.
Vi formas under vår uppväxt på alla plan och från alla möjliga håll om våra roller som man eller kvinna. Till och med i svenska historieböcker för grundskolan och gymnasiet lyser jämställdheten med sin frånvaro. I en statlig utredning från år 2010 blev resultatet nedslående. Det är knappt att kvinnor omnämns. I en av böckerna i utredningen är det 14 kvinnor som namnges och 235 män. Männen beskrivs som idealet och kvinnor omnämns ofta som någons fru.
En av böckerna, ”Alla tiders historia” var kurslitteratur på Komvux när jag läste in gymnasiebetygen på 1990-talet. Det är så märkligt för det föll mig aldrig in att ens förstå att något saknades då. Varför reagerade jag inte på bristen och frånvaron av kvinnors liv och bragder? Däremot reagerade jag stark på kyrkans makt genom århundranden som fick mig att ta ytterligare ett steg bort från kyrkan som institution. Det är en annan blogg. Kyrkan och dess män har kastat skugga över kvinnor, deras barn utanför äktenskap och andra missbetraktade människor genom tiderna och gör fortfarande. Det är en generalisering, visst finns det goda religiösa människor. Skolan har en viktig roll att spela för jämlikhet och här har den misslyckats totalt.
Kanske historieböckerna är inspirerade av Platon (428-348 f Kr) texter. Hans bok Staten är hyllad för sina tankar och på baksidan till boken står att läsa vilken omätlig betydelse Staten har haft för Västerlandets tänkande. Har du läst Staten känner du till resonemanget om kvinnor som födslomaskiner i Väktarstaten och vid ett tillfälle beskrivs fruntimmersaktigt och lågt sinnelag i en och samma mening (s232). Några korta och lösryckta referenser, jag är medveten om det, men synen på kvinnor i många fall och världen över har tyvärr inte blivit bättre. Männen i Staten drabbas av en stereotyp som den manliga, starka och tappra som aldrig får gråta eller visa känslor. De bästa männen ses som avelshingstar. Det är inte heller så lätt att alltid leva upp till kanske.
Min far ansåg, i all välmening förstås, att jag borde gå hushållsskola medan en av mina bröder började det viktiga arbetet inom en bank. Det gick bra för honom. Mina föräldrar var födda på 1920-talet, pappa hade sina tankar om kvinnorollen. Mamma var väldigt noga med att så tankar om vikten av att vara självständig, ha en egen lön och samma rättigheter som män. Kan hända att hon var inspirerad av Fredrika Bremer? Det vet jag inte. Hon nådde nog inte själv hela vägen dit och jag som var i början av vuxenlivet förstod inte hennes tankar fullt ut förrän jag själv blev mamma.
Varifrån kommer denna anpassning av att vara kvinna? En anpassning som jag själv har köpt fast jag inte trott det. Till och med Melinda Gates delar i sin bok ”Kvinnor förändrar världen” (2019) hur hon lämnade en framgångsrik karriär på Microsoft för att ta hand om barnen för att sedan komma tillbaka till en ny karriär undan för undan men nu ett välgörenhetsarbete för kvinnor.
Kvinnor är sårbara från den dag det rycker i livmodern efter barn, frivilligt eller av tradition. Det kan bli trångt med två karriärer, vabbdagar, brist på sömn och brist på anhöriga på grund av den stora omflyttningen som ständigt pågår främst till storstäder. Kanske är det en generalisering, naturligtvis finns det omvända situationer vilket verkligen är ett steg åt rätt håll. Det märker jag runt omkring mig. Men jag känner igen mig. Det har definitivt varit brist på jämställdhet i mitt hem. Barnens väl och ve har alltid gått först för mig. Jag är ett skolexempel på kvinnofällan. Tyvärr. Och jag trodde aldrig i mina dagar att jag skulle hamna där. Min tanke och vetskap har alltid varit att det går att kombinera två karriärer och barn med samarbete.
Många gånger när barnen var små tänkte jag att för mig vore det bättre om vi separerade, att vi varvade barnen varannan vecka och jag fick återhämtning. Det var litet tanken när jag sedan studerade på universitetet för att skaffa mig en bättre utbildning, bättre jobb och lön för att ta mig ur kvinnofällan som jag upplevde att jag hamnat i. Nu blev det inte så. Delvis på grund av arbetet jag valde och kände mig tvingad att ta efter examen. Det finns en annan förklaring som jag vet påverkat mer på djupet än det där jobbet men det är inte min historia att berätta. Oavsett har det kostat mig ekonomi, och en karriär jag trodde jag ville ha. Om jag vill se det så. Jag kan också välja att finna någon slags förståelse för hur livet blev, positivt. Jag har en väldigt fin relation med mina barn, det betyder mycket. Det har givit mig en stärkt självbild, mer tillit och uppskattning till mig själv och mina förmågor.
Nyligen togs beslut om att höja pensionsåldern till 67 år. För mig blir det bra som känner mig ok, inga krämpor och längtar efter att jobba efter den nödvändiga vilan som infann sig under pandemin. Men jag förstår att det är smärtsamt för många som har sönderslitna kroppar exempelvis alla de som arbetat inom omsorg och vården. Pandemin har tärt på många vis. För de måste den höjda pensionsåldern bli ett slag i ansiktet.
Kvinnoemancipation
Jag vill avsluta med Assar Lindbeck (1930-2020), en professor i nationalekonomi som haft ett stort inflytande på Sveriges ekonomi. I en skrivelse från år 2003 om socialförsäkringarnas olika problem kan jag spåra att vår nuvarande socialförsäkringen förmodligen har inspirerats av hans tankar. Han reflekterar kring en ökning av sjukfrånvaron på grund av en förändrad demografi;
”en uppenbar orsak till ökad sjukfrånvaro i Sverige beror på förändrad demografi bland de förvärvsarbetande. En åldrande arbetskraft och ett ökat antal kvinnor på arbetsmarknaden leder ”automatiskt” till ökad total sjukskrivning”.
Citationstecknen runt automatiskt har A. Lindbeck själv skrivit. Han vidareutvecklar fler orsaker till den ökade sjukfrånvaron;
”En annan tänkbar förklaring är ökad stress i tillvaron i allmänhet, särskilt för dubbelarbetande kvinnor, i samband med ökat kvinnligt förvärvsarbete. Om den förklaringen vore riktig skulle man kunna säga att många kvinnor i Sverige har tvingats betala ett högt pris för kvinnoemancipationen på arbetsmarknaden”.
(Assar Lindbeck, Välfärden och sociala normer, 2003)
Kvinnoemancipationen betyder kvinnans höjande till rättslig och social likställighet med mannen. I samma skrift refererar han till Marianne Frankenhauser och hennes forskning när den förvärvsarbetande kvinnan med barn toppar stresskurvan under dagen. Ett reslutat av studien är att stresstoppen äger rum efter arbetsdagens slut. Utifrån den drar Assar Lindbeck en slutsats och föreslår att problem med stress mer har med tidsbrist att göra snarare än problem med arbetsplatsen. Nu vet jag från mitt eget liv att verkligheten är inte fullt så enkel.
Kan kvinnor inte ha både ock? Karriär och hem? Behöver vi välja? Jag får svårt att finna rätta orden när jag läser hans slutsats, att kvinnor betalat ett allt för högt pris för rätten att förvärvsarbeta och få en egen lön. Vad menade han? Att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden belastar samhällsekonomin?
När jag gjorde efterforskningar till boken, Är högkänslighet en kameleont i sjukfrånvaron, läste jag en mängd socialförsäkringsutredningar och fann många spår av den här skrivelsen. En skrivelse som baseras på ”teori och spekulation som ligger före empiriska forskningen” enligt Assar Lindbeck själv.
Var det egentligen så att sjukfrånvaron faktiskt steg? Det råder olika meningar om det. Då 2019, delade jag i forskningsstudien bland annat Paula Liukkonens, ekonomie doktor och docent i företagsekonomi, forskning att ingen riktigt vet hur hög sjukfrånvaron egentligen är och vad den består av. Det fanns då inga objektiva fakta varken hos Statistiska Centralbyrån (SCB) eller hos Försäkringskassan som stärkte påståendet om en eskalerande sjukfrånvaro.
En annan viktig anledning till reformeringen av sjukförsäkringssystemet och införandet av rehabiliteringskedjan var att det kostade för mycket med sjukfrånvaron. Åren 2010–2014 gick faktiskt sjukförsäkringen med vinst.
Med risk att upprepa mig men först spekulerar Assar Lindbeck år 2003 att ökat antal kvinnor på arbetsmarknaden och en åldrande arbetskraft ökar ”automatiskt” den totala siffran för sjukfrånvaro, sedan följer SBU-rapport 2014 som tycks stärka teori och spekulation från år 2003. Det finns en stor risk tänker jag att höjningen av pensionsåldern till 67 år kanske spär på kostnaden för sjukförsäkringen.
Varför fortsätta ge ut skattemedel till kriminella och privata aktörer inom välfärden som satt i system att plocka ut pengar ur socialförsäkringen med politikers goda minne, och ibland är det politiker själva som nallar av Svea Rikes hushållskassa. Satsa i stället på lägre pensionsålder för alla som har utslitna kroppar till följd av tunga arbeten inom vård och omsorg? Det är mest kvinnor det handlar om.
Fortsättning följer, ha en bra dag,
Ingrid L