Klimatrörelsen har trots sin välmening skapat klimatångest hos många. Äntligen en pandemi som släpper sitt grepp, isoleringen hävs och de flesta längtar efter att återgå till ett ”normalt liv” vilket varierar för oss alla. Då passar Putin på att kasta sin mörka, skugga över vardagen och livet genom att starta krig mot Ukraina. Värst drabbade är alla i Ukraina, men kriget har likt ringar på vattnet spridit konsekvenserna in i våra hem vilket skapar mer oro i våra dagliga liv att skygglapparna inte längre räcker till.
Inflationen stiger och hotar mångas privatekonomi när de handlat bostäder till höga priser med låg ränta. Västeuropa lider elbrist och det svenska bensinpriset stiger oroväckande. Det talas om mat– och råvarubrist. Det finns mycket att känna ångest över globalt men även i vår närhet.
Sverige har förändrats på många plan. Kriminalitet, dödsskjutningar, rån i hemmen, minimilöner, urholkad socialförsäkring och inte minst en urholkad välfärd där tänkta skattepengar landar hos enskilda aktörer som helt plötsligt blir miljonärer. Korrumperade politiker som stiftar våra lagar och skor sig är bedrövligt. Till det kommer all aktivitet på sociala medier och desinformation som man ska förstå och inse är desinformation. Det är lätt att tappa bort sig och för många kanske allt detta väcker enorm ångest och skapar depression att bara matas med alla kriser runt om. Det tär på hoppet om ett gott liv, även om definitionen av ett gott liv varierar. Gemensamma faktorer är väl ändå trygghet, tak över huvudet, mat på bordet, fina relationer, ett gott arbete att försörja sig på och någon att älska. Grundläggande basbehov helt enkelt som jag tror de allra flesta människor önskar för sig och sina anhöriga världen över.
När omvärlden brinner oroväckande finns det rörelser som gärna vill spinna på folks rädslor. Själv blev jag uppringd av ett för mig okänt nummer nyligen. Som egen företagare får jag många märkliga samtal vilket gör att jag alltid kollar upp okända nummer. Är det någon som vill något så lämnar de meddelanden tänker jag vilket händer ytterst sällan och då vet jag att det troligen rör sig om försäljning. Men den här uppringaren lämnade ett meddelande. Det var från Jehovas vittne. En man med en trevlig, sympatisk röst som ställer frågan ”hur kommer framtiden bli när vi ser världen rasa mer och mer på alla håll och kanter”, följt av en uppmaning att besöka hemsidan och knappa in framtid, vilket jag gjorde. Där ställs frågor som bekräftas med bibelcitat tolkat av Jehovas Vittne så klart. Själv har jag ingen relation till Bibeln då jag av olika anledningar valt att inte läsa den.
Jag är inte förvånad att jag blev uppringd av Jehovas vittne just i denna tid. Det är fina möjligheter för sekter och församlingar att ragga nya ångestladdade och deprimerade församlingsmedlemmar som är på väg att förlora hoppet om en framtid. Med löften som gemenskap, tröst och trygghet kan man locka många vilsna själar.
För många, många år sedan när jag gick en friskvårdsutbildning hade en av kurskamraterna lämnat en sekt ett antal år innan vi möttes på utbildningen. Personen var fortfarande påverkad av sektens sanningar. Meditation som ingick i utbildningen var förknippat med mycket dåliga upplevelser och som jag minns det upplevde hen ett starkt obehag. Logiskt förstod hen hur fel det var men känslomässigt var hen fortfarande en rädd församlingsmedlem.
Med det här blogginlägget vill jag förmedla att det är okey att uppleva obehag och rädsla i en turbulent värld där allt snurrar snabbare och snabbare. Det är okey och mänskligt. Men låt inte rädslan ta över och minska hoppet om ett bra liv eller förta dina drömmar. Livet har i alla tider bestått av utmaningar från omvärlden, i vårt samhälle och inom oss inte minst. Vi drabbas på olika vis av glädje och sorg även mellan alla stora världshändelser som behöver hanteras. Det är samma sak nu. Acceptera, hantera och agera eller inte. Kontrollera vad du kan kontrollera. Leta goda nyheter. Gläds åt vardagen och det lilla som då kan upplevas som livet när det är bra.
Utomhusbadet
Jag har ett ställe jag passerar på mina promenader där tiden stått still, allt är sig likt sedan jag var liten. Det är en plats där jag alltid hade roligt. Att allt är sig likt ger mig en konstant påminnelse om fina minnen varje gång jag är där eller går förbi. Jag blir glad.
Det är Orsas utomhusbassänger nära där jag bor i dag. Det enda som förändrats är ett piratskepp vid bassängens ena kant och i den minsta bassängen. Annars är det precis som jag minns det. Till och med omklädningsrummens doft och interiör är densamma. Här har jag upplevt många, många bekymmersfria soliga stunder från slutet av 1960-talet och under 1970-talets alla kriser.
Staketet som omgärdar bassängerna är falu-rött och hur konstigt det än låter men staketet väcker magi hos mig. Då när jag var liten, och vi var på väg mot entrén anade jag alla badgäster, hörde sorlet av glada skrik och hopp i bassängen. Det var ett ständigt pågående sorl. Bakom bassängerna och genom staketets spjälor anade jag Orsa sjöns mörka vatten. Dofter av klor, sololjor och medhavd fika ringlade sig ut genom spjälorna och jag fick bråttom in. Ja, innanför staketet fanns äventyr och glädje. Biljettluckan är exakt likadan som då, liksom den snurrande grinden man behöver passera för att komma in eller ut.
Jag blir på gott humör, kommer ihåg min fina pappa som ofta tog med mig och min syster till bassängerna. Mellan baden soltorkade vi på filtarna, somnade till i sorlet ibland, och pappa bjöd på glass. När det aquamarinfärgade vattnet skvalpar mot den kritvita bassängkanten är det än i dag som att vattnet lockar och uppmanar till ett härligt svalkande dopp och skoj. I bassängerna blottas fina och härliga minnen med kompisar och långt senare med mina barn. Nu kommer jag att få dela denna magiska plats med mitt barnbarn. Det är en underbar plätt på jorden. Det är troligen tack vare alla besök här som jag vintertid mer eller mindre bodde i simhallen i Mora där jag växte upp.
Kriser i omvärlden
Som jag tidigare nämnt, när jag växte upp på 1970-talet var det hot om världens undergång på grund av atomvapen, Vietnamkriget, kalla kriget, oljekris, dyrare matpriser och mycket mera. Det jag vill förmedla är att kriser alltid funnits där det finns människor.
Mitt sätt att hantera svåra tider är att i tanken befinna mig i min vardag med de glädjestunder jag har omkring mig. För omvärldsuppdatering läser jag de stora svenska dagstidningarna, ibland endast ingresserna och inte ens varje dag. Tv-nyheterna ser jag ytterst sällan. LinkedIn är det enda sociala medier jag finns på och min aktivitet har varit lika med obetydlig.
Ett mindset jag utvecklat när det är tankarnas kamp, är att finna tryggheten i hur det faktiskt är just nu och inte i morgon för vi vet inget om i morgon. Det betyder inte att jag inte planerar och ställer upp mål för morgondagen, för det gör jag. Men i dag kan jag göra mitt bästa för att sopsortera, sprida vänlighet kring mig och göra mitt bästa för dagen. Jag kan tillåta mig att njuta just i dag av vad livet erbjuder mig som jag uppskattar, för det är, tack och lov, olika för oss alla. Min vardag fylls av små lyckor som blir till stora. När jag bryter ner oroliga tankar om sen till just nu, då kommer hoppet tillbaka, vardagen blir det efterlängtade livet. Det normala. Visst gror missnöje i mig ibland och det är enbart hälsosamt om jag låter det pyrande missnöjet bli en anledning till engagemang för förbättring eller förändring. Det får dock inte bli ett missnöje som övergår till konstant gnäll, det blir inte bra för humöret och lägger en dimma över vardagen och den närmaste omgivningen som tvingas lyssna.
Mina tips för att hantera kriserna i vår omvärld och undvika att det sätter sig i kroppen är:
- kontrollera det du kan kontrollera
- engagera dig och var med och påverka
- ta alltid reda på fakta när så är möjligt
- ifrågasätt källor som är mindre välbekanta
- ransonera nyheter och sociala medier
- börja och avsluta dagen med något roligt och som får dig att skratta eller på gott humör
- våga drömma och sätt upp mål för framtiden
- var i nuet, där du befinner dig
- uppskatta det lilla i vardagen som blir det stora
- tala och le mot någon oväntat en gång per dag minst.
Blir tillvaron ändå överväldigande, tveka inte att söka samtalshjälp via vårdcentral, BUP eller privata alternativ. Det kan bli en viktig skillnad för livskvaliteten.
Ha en bra dag,
//Ingrid